En historia om Sveriges äldsta familjeföretag

En kvarn och en familj

Berte Qvarns namn präntades för första gången den 11 augusti 1569 i Lunds stifts "landebog". "Landebogen", eller jordeboken som den kallades i Sverige, var en förteckning över kyrkornas, prästernas och klockarnas egendomar och inkomster. Det var Slöinge kyrka som ägde Berte Qvarn och marken däromkring.

1869 kom Nils Stenström att driva kvarnen. Kvarnen låg redan sedan 1839 på friköpt mark, men det skulle dröja ända till år 1872 innan Nils fick friköpa hemmanet från kyrkan. När detta äntligen var gjort kunde Nils fullfölja den ombyggnad av kvarnen som hans svärfar påbörjat för några år sedan.

Berte Qvarn blev en av landets modernaste kvarnar, 1887, med vattenturbiner istället för de gamla vattenhjulen. Kvarnstenarna försvann några år senare och ersattes av en automatisk valskvarn, en av Sveriges första. Efter Nils kom sonen Georg att ta över, 1895 bildades Berte Qvarn Aktiebolag. Även Georg var oerhört intresserad och driftig. Han fick erbjudande om att köpa kvarnarna i både Falkenberg och Halmstad, men nöjde sig med sitt kära Berte.

Under den tid näste son, Olof Stenström, drev kvarnen minskade antalet kvarnföretag i Sverige till åtta stycken. Berte Qvarn hör till de minsta men har lyckats hänga med trots den allt mer hårdnade konkurrensen. Anders Stenström, Berte Qvarns VD fram till 2001, hade ett gediget miljöintresse och lyckades få en nisch i mjölbranschen genom det KRAV märkta mjölet, malt av ekologiskt odlad spannmål.

Berte Qvarn är idag Sveriges äldsta familjeföretag och en av landets modernaste kvarnar. Det fyra meter höga vattenfallet i Suseåns grönskande dalgång tjänar alltjämt som kraftkälla. Berte Qvarn är en del av Bertekoncernen, liksom SIA Glass, Berte Gård och Bertebos Stiftelse. VD för Bertegruppen är Lovisa Stenström, 14:e generationen Stenström.

Ett glassmejeri föds

SIA Glass kom en gång till som ett sysselsättningsprojekt, för att säkra jobben i Slöinge när det lokala slakteriet lades ner. Vid den tiden var slakteriet Slöinges största arbetsgivare. Oron spred sig därför i bygden. Men det skulle dröja innan glass tillverkades året runt. För att säkra jobben även under vinterhalvåret tillverkades skorpor på fabriken

Familjen Stenström drev sedan många generationer Berte Qvarn samt ett lantbruk med mjölkproduktion. I flera generationer hade familjen också engagerat sig i såväl det politiska livet och kyrkan som Hushållningssällskapet och naturskyddsfrågor. När arbetslösa Slöingebor bad om hjälp då arbetstillfällen försvann, fick Olof Stenström vid tiden ansvarig för familjens bolag och politisk aktiv i kommunen, agera.

Att det blev just glass är egentligen en lycklig slump. När Olof Stenström tog över slakterilokalen fanns en klausul i kontraktet som av konkurrensskäl förbjöd en lång rad olika verksamheter inom livsmedelsproduktion. De hade dock missat att skriva dit glassproduktion, så då fick det helt enkelt bli det. Och så grundades Slöinge Industriaktiebolag, det som nu är SIA Glass, 1961.

Arbetstillfällen skapades i bygden och produkter som Glassbåt och Trollis introducerades. Trollhätteglass levererade alla råvaror och tog hand om all glass som producerades, samtidigt som de bidrog med produktionsledning, recept och glasskunskap.

När Trollhätteglass två år senare såldes använde sig Olof Stenström av hembudsklausulen och löste in samtliga utestående aktier. Detta för att säkra jobben. Därmed hade Olof blivit glassfabrikör. Olof gav tydliga direktiv: ”Gör glass utan konstiga tillsatser och skapa många arbetstillfällen i Slöinge!” De orden är en nyckel till förståelse av SIA Glass själ och hjärta än idag.

Det moderna glassföretaget

Det var under 1970-talet som SIA Glass unika idé om hur glass ska göras tog form. Men det tog sin tid att övertyga svensken att glass ska göras med färsk grädde och med vaniljstång...

I slutet av 1970-talet gjordes i princip all glass på vegetabiliskt fett. Svensken var inte van vid någon annan sorts glass. Men på SIA Glass ville man något annat. Men det krävdes mod för att satsa på gräddglass vid den tiden. Här gällde det att ta strid för en äkta råvara. Från denna pionjärtid kan man således spåra Per Stenströms devis: ”Glass ska göras av grädde – annars kan det kvitta.”

Han kände i hjärtat att ska vi sälja glass så ska den vara så god som möjligt, och nå ut med den över hela landet. Nu gjorde inte SIA Glass som alla andra längre, utan började gå sin egen väg.

SIA Glass hade under 70-talet också börjat att använda riktig vaniljstång, även den smakrika märgen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det kom in många reklamationer som gällde ”skräp” i glassen. De små svarta prickarna var man inte van vid! Men på SIA Glass tänkte man: ”Så ska ju glass smaka. Vi får ha tålamod och låta folk vänja sig.”

På smaksidan bejakade SIA Glass tidigt ett nytänkande. Saltlakrits var SIA Glass till exempel först i landet med att lansera, och det redan i slutet av 1970-talet. SIA Glass produktutveckling kom alltmer att präglas av experiment och en strävan att finna nya smaker och kombinationer.

Vad framtiden bär med sig i form av nya innovationer är det ingen som vet, men efter 60 år i smakens tjänst vet vi i alla fall en sak säkert: idéerna och inspirationen spirar så länge man känner en barnslig förtjusning för uppdraget att göra godast tänkbara glass.